Kapitel 24

Kälken gick fortare och fortare ju längre ner de kom, samtidigt blev vinden kallare och kallare, Jonas började tappa kontrollen, han ramlade av kälken, med Gabriel i ett stenhårt grepp så att han inte skulle försvinna under den kalla mjuka snön. Nu var både Jonas och Gabe helt borta. Medvetslös låg Jonas på den mjuka kalla snön med ett fast grepp om Gabriel, det fanns ingen värme någonstans, inte i Jonas minnen, inte från den stora runda gula solen, inte ens från dom själva.

Nu hörde han det igen, Jonas hörde musiken från den lilla stugan. Han måste ta sig dit, han måste ta sig dit för att få värme till sig själv och till Gabriel, för att överleva denna kylan måste han komma dit bort till stugan. Jonas försökte ta sig upp på benen men han kom ingenstans, han kunde inte äns släppa taget om Gabe. Jonas försökte än en gång att försöka få fram ett litet minne av solen, av värmen, om han bara skulle kunna få fram ett litet minne skulle han kunna ta sig upp få fötter igen och komma in i värmen.

När de båda låg där på snön, hörde dom plötsligt mjuka dämpade fotsteg i snön, kanske är det någon som har sett dom. Kanske är det någon som tänker rädda dom, ta med dom in i värmen, nu är värmen kanske inte långt borta för dom. ”Hallå!”, ropade en röst, ”Behöver ni ni hjälp?” Jonas öppnade ögonen förvånad över att rösten hade frågat dem om de behövde hjälp, han såg en stor gestalt med kängor upp till knäna, en stor dunjacka & kort mörkt hår. ”Kom så hjälper jag er in i värmen”, sa rösten ”Ni ser ut att frysa riktigt mycket”. Jonas fick hjälp upp på fötter, han fick låna den stora dunjackan och mannen med det vänliga ansiktet tog Gabriel i sin famn.

De började gå mot stugan med den varma brasan, all kärlek, och alla äkta känslor. Dom varma ljusen blev klarare ju närmre stugan de kom, Jonas kände sig varm, han var på väg mot sitt nya liv i Annorstädes. I den varma stugan satt en hel familj och väntade, minnet, tänkte Jonas. Det är precis som i minnet, fast en annan familj.

I den gamla mannens knä i den stora fåtöljen i hörnet satt två barn, en pojke och en flicka, dom är tvillingar, Jonas kan se det för att dom såg ut att vara lika långa och hade nästan samma ansikte. Och i soffan till höger satt en gamal kvinna som antagligen är mormor, och igemte henne satt en yngre kvinna, mamman. I ett annat hörn stod en stor grön gran med blinkande lampor, glittrande tråd, skinande glaskulor och en stor silvrig stjärna på toppen. Under granen låg något som ser ut som lådor, i olika former med färglatt pappaer runt om, och snören i alla möjliga färger, det är paket.

”Var det dom som vi såg igenom fönstret pappa?”, frågade flickan från hörnet, ”Ja det är det”, sa mannen. Flickan kom fram till Gabriel och gullade lite med honom innan kvinnan från soffan ställde sig upp och sa ”Välkomna hit, ni får mer än gärna stanna här, ska vi äta då?” hon pekade menande mot köket, och alla gick in i köket och Jonas följde efter med blicken fäst på Gabriel i mannens famn.

Så mycket mat på ett ända ställe hade Jonas aldrig sett i hela sitt liv, och han skulle få äta utav det. För första gången hade Jonas haft en måltid utan att prata eller att få höra om känslor, och om andras promblem eller något annat. Han trivdes verkligen med det, han ville verkligen inte tillbaka till Enahanda, han tänker stanna här i Annorstädes tillsammans med Gabriel och denna familjen.

”Nu tar vi paketerna!” utbrast båda barnen samtidigt. Paketer, tänkte Jonas, har dom paketer till honom och Gabriel också? Eller kommer dom bara få titta på när alla andra fick paketer? ”Vi måste vänta på tomten” sa mamman, och samtidigt kom det in en lite äldre man in igenom dörren med stort vitt skägg, röd klädsel och stora svarta kängor. Tomten, tänker Jonas, han kommer att få vara med att fira jul i Annorstädes.

Mannen i den röda klädslen gick fram till granen med allt glitter och alla lampor, och alla dom fina julklapparna under granen. Han tog ett paket från golvet och läste upp namnet, den lilla pojken kom fram skuttandes upp till taket av lycka, tog paketen och tackade. Det fortsatte så tills alla klappar under granen var slut, både Gabe och Jonas hade fått några paketer var med fina omslagspapper och glänsande snören. Även fast mamman hade lyckats skrapa ihop lite småsaker som prestenter när de blev hämtade av mannen, kände Jonas lycka. Jonas kände riktig lycka och riktig kärlek för första gången i sitt nya liv.

Jättebra Olivia! Väldigt bra detaljerat och beskrivning fick en att se allt framför sig. Vissa meningar du skriver blir väldigt långa. Jag tror du kan skriva om den och förkorta den. Tänk heller inte alltid på att så ofta börja en mening med (och, men, sen osv.)

Stavfelen markerade jag med rosa.